MÄSTARENS  LÄRJUNGAR  SPRIDER  BANBRYTANDE  BOTANIK.

En till formen speciell film om Carl von Linné, premiär i TV1 26 dec, bygger på Sverker Sörlins och Otto Fagerstedts bok .”Linné och hans apostlar”. Spelfilm och dokumentär blandas. Reine Brynolfsson spelar Linné.

Idéhistoriker Sörlin, gästprofessor i Cambridge och nyligen begåvad med Augustpriset för bästa fackbok, hälsades av ordf. välkommen till stockholmsavdelningen i Hartwickska huset på Söder  den 9 dec.

Blomsterkungen ( 1707-1778, omskr i nr 1/ -04) är ende svensk, märkbar  utomlands: Homo Sapiens - L (Linné) står angivet i museer. Lite okänd är ändå Carl von Linné men en djupare bild av linnégestalten belyses genom mästarens resande lärjungar - skaradjäknen Falk lär vi känna.

Uppsalaprofessor Linné - på bröstet Nordstjerneorden, kortvuxen och med åren böjd- synes själv hämta sin post. Filmen har prästgården i Stenbrohult, Möckelns sjö, krigsmuller i horisonten, hans liv i Lund, Uppsala och fram till döden i såväl spelscener som bildmaterial. För projektet mycken forskning, stor skörd av kända och okända bilder  av vilka många kunde göras särskilda berättelser. På 1700-talet påverkades Sverige av handelsföretag t.ex. Ostindiska Kompaniet och resor ute i världen, som fick landet att ingå i ett större sammanhang. Linné ville bedriva ekonomisk botanik, välja lärjungar att utbilda till växtsamlande och till bekräftelse av sina egna idéer i och utom landet, duktiga och goda botaniker som behärskade det mästaren själv byggt upp. Linné hade 1728 kommit från Småland och Lund, varit i Dalarna och i Lappland hade arbetat i trädgården för Ostindiska Kompaniet och fått ett bananträd att bära frukt, började resa till London, Oxford, mötte i växthusen en mångfald och rikedom, hade även kännedom om svensk flora i olika landsdelar - mycket genom elever - skulle berika  växtlivet här för ekonomisk vinning men Linné arbetade först som läkare, gjorde viktig bekantskap med greven Tessin och grundade Vetenskapsakademin, där Linnés tanke om ekonomisk botanik tog fart och att ge lärjungarna utbildning. dessa som skulle vara ute i fält som han varit, utveckla regional ekonomi, - det provinsiella var viktigt- och läras anteckna allt i kunskapsresandets konst med metodik som mästaren själv praktiserat, bl. a. att ha god kontakt med lokalbefolkningen.

  En akademi i Umeå återger i detalj Linné som författare. Oscar Levertin beundrade författaren Linné för hans förmåga att fånga allt medan det var färskt, översätta till latin och svenska, se hur folk lever och använder sina tillgångar.

    I Linnés tiggarbrev om pengar från staten beskrivs de utresande lärjungarna som friska, starka, begåvade och lämpliga för uppdragen utomlands -  cirka 20 utvalda av de totalt hundratals - resten skulle vara kvar i ett narturalhistoriskt projekt som Linné initierat och själv beskriver

 Bland mästarens lärjungar skall först Christofer Ternström, misslyckad lärare, till Asien. Resan går fel, tar 36 månader i ställer för  18, slutar med sjukdom och död. Änkan med tre barn ber om "konservation" men Linné är redan gift. Nej, gifta män skall inte sändas ut mer, dugliga unga gossar ska det bli under resorna 1745-47. Pehr Kalm skall till Nordamerika att samla växter utsatta för klimatet. Pehr Kalm, som skulle över Hudson Bay och till  Quebec, tar dock inga risker, skriver att vilda  växtätande eskimåer där vill ha kött och han  är rädd om sitt liv. Förresten går inga skepp. I ett av breven sänt från Guinea skriver en lärjunge, att han är lik en blind som fått se solen och Skaparens finger i allt. Han vill ha flera böcker.

 En lång reslig skaradjäkne som såg bra ut är resenären och västgöten Johan Peter Falk från Ulricehamn, denne som kommit pigg och kry till Uppsala 1750,  och blivit färdig 1760 med studierna då en expedition är på gång. Falk skall få utforska Ryssland i klimat som liknar Skandinaviens men Peter Forsgård är också en tänkbar lärjunge. Falk petas in men danskarna önskar bara en. Forsgård får reglerna och Falk, som återkommer till Uppsala, sänds till Sankt Petersburg, som har tyska professorer. Linné vill ha en egen lärjunge där. Det blir Falk som 1763 reser över Östersjön i snöglopp och hagel, ser några viktiga ägodelar sköljas bort av vågorna i det stormiga havet och finner början svår. Inte mycket förtjust i Linné  var Falk och brodern Anders skriver att han kan kyssa gubben i Svartbäcken i röven. Katarina II skickade lärjungar vidare att utforska Ryssland  och Falk ingår i en expedition men grips av hypokondri, dvs befinner sig i ett diffust tillstånd av krämpor. Han får svindel, feber, umgås med ingen, blir isolerad och undervisar ej. Integrationen uteblir och Falk intar opium, 50 droppar / dygn 1766 och 1768 är Falk missbrukare, ändå aktiv under våren bland tyska och ryska lärda,  men finner vintern svår. Om ryska resan skriver Peter Falk i Stalingrad, att kirgiser och tatarer var med och även djur, får hade slaktats under vägen. (Kartor, bilder på djur och på en fälla för infångandet av harar och höns visas.) Falks tillstånd blir bedrövligt. Han är i djup ångest, isolerad, arbetar inte och hittas 1773 blodig, skuren i halsen. Pistolen hade han riktat mot huvudet, där kulan gått igenom och hamnat i taket. Västgöten  Peter Falk, 41 år, begravs i rysk jord, lagd i en tunn grav. Det gick alltså illa för denne linnélärjunge. 

   Mästaren Linné är nu en gammal man, har haft slaganfall, blivit mer eftertänksam och vekare. Han sörjer över att hälften av hans resande lärjungar dött, även Peter Forsgård i Arabien som fått malaria uppe i bergen och ej ens kunnat sitta på åsnan utan måst surras fast liggande på djurets rygg. Pehr Löfling hade dött på resan från Madrid till Venezuela men inte Daniel Solander och inte Anders Sparrman. Dessa överlevde och hemförde viktiga kunskaper. Sparrman, som trots sina erfarenheter från polarhavets isberg, fått svårt att hävda dem, arbetade som läkare bland fattiga. Solander hade antecknat, klagat på supande holländare, supit själv jämt, blivit alkoholist men kom hem med växter som Linné inte fick, varför mästaren bröt sig in i Solanders bostad för att titta. Solander hade då sålt en del, givit bort en del, kurerades mot skörbjugg med citronsaft och slutade sina dagar i Köpenhamn. Insektsforskare Daniel Rolander skrev att i sydamerikansk djungel brölar djuren och kakerlackor kryper runt, att man sover i hängkoj och ser flygfän som glödande snöflingor i natten, att ett slemmigt kallt  djur hoppar ned i ens ansikte, håller sig fast och måste avlägsnas av kamraten. Lärjungen Karl Fredrik Adler dog på ostindisk resa, Fredrik Hasselqvist i Smyrna och Andreas Berlin i Guinea. Berättelser kom om lärjungar som dött.

 Carl Thunberg, ett stort namn i Japan, reste med holländare, gav ut ett stort arbete, hade egna elever och övertrumfade Linné, som blev otålig när eleverna gick sina egna vägar. I en vagn rasslande som en skallerorm reste Thunberg med fotsack av leopardskinn på Uppsala gator. Men så var det en storsamlare som återvänt och som från 1784 kom att sitta på Linnés professur!

 Blev Sverige rikare? Nej. Att återplantera andra länders växter  gav ingen framgång. Exempel:  Tebusken tog sig ej i Uppsala, dog här och på väg från Kina. Dumma sjömän slängde tebuskar över bord. I filmen om Linné  ses Reine rasa över trädgårdsdrängen som vattnar en kaktus.

  Den gudomliga vedergällningen hade givit Carl von Linné liv. Han ansåg sig ha blivit utkorad av Gud att ge sig på Skapelsen och sa: "Lägg mig i en kista otvättad, orakad! Svep mig i ett lakan, låt ingen se mig och läs i Storkyrkan upp min tacksägelse till Gud som givit mig denna välsignelse!" Mästaren kunde vara besvärlig, likväl charmfull, spirituell och manipulativ, hade hängiven bedrivit sin forskning dygnet runt och låtit eleverna själva forska vidare.

  På vår fråga om Linné var religiös gav Sverker Sörlin Linnés eget svar: Gud hade fört honom med sin egen hand, Gud som ser allt, vet allt och även straffar - för t.ex. äktenskapsbrott. Den som illa gör han illa far, ett Linnés uttryck som västgötar med humorn förvrängt till "Den illa gör han kan bli far" tycks här relevant. Kommen till prästgården i Piteå, där prästen var mycket gammal och prästfrun ung, skulle tjugofemårige Linné ha odlat en alldeles personlig adept, nämligen Daniel Solander.

  Boken om Linné av  Sörlin / Fagerstedt gick runt. Sten Lindrot har skrivit Linné, legend och verklighet men inte såhär om lärjungarna. "I Linnés fotspår genom Västergötland" med Västgöta-Bengtsson är en annan bok, rikt illustrerad. "Linnés Västgötaresa 1746" finns på Stifts- o landsbiblioteket i Skara.

   Sverker Sörlins livfulla och engagerande föredrag har vi uppskattat mycket och ser fram emot den film om Carl von Linné som bygger på boken. Vi tackar honom varmt och önskar lycka.

IRENE   ARTHUR - WENNERBOM